minalejon

minalejon

Mina Lejon

Vardagen med två underbara leonberger

Sorg

BålstalejonPosted by Susanne Tue, October 01, 2013 13:51:39
Insåg att jag inte skrivit något i bloggen på länge. Jag skrev om dagen du somnade in, men postade det aldrig. Kanske jag gör det så småningom. Nu gör det alltför ont.

Beställde 11 böcker från USA som handlar om livet-efter-detta-liv för hundar. Känner ett nästan maniskt behov av att få det bekräftat att Bhombis och Lydia har det bra. Det har vi fått så många tecken på så jag VET ju det. Men behöver ändå få se att det är bekräftat i bibeln och genom andras berättelser. Det känns tröstande och hoppfullt på ett ledsamt sätt.

Har ett helt berg med saker i hallen. Tänkte ge dem till Hundstallet men så svarade de aldrig på de mejl jag sände dem med förslag om tider. Fick till sist ett svar via FB och de skulle ta reda på varför jag inte fått svar via mejl. Fortfarande inte hört något. Eller försöker jag ge mig själv bortförklaringar för att skjuta upp detta att ge bort dina och Lydias saker? Jag orkar inte tänka på det.
Kan inte sova hemma. Jag vaknar flera gånger varje natt och varje gång lyssnar jag efter dig och kommer sen ihåg och så sköljer sorgen över mig igen. Som ett privat helvete i min egen mörka bubbla. Försöker gå ut och gå en timme om dagen. Det känns som om jag alltid har en kniv i hjärtat och varje minne vrider om kniven lite. Jag blir hela tiden påmind om när vi gick på just den stigen, var du nosade, var du hälsade på någon snygg tik, var du gillade att gå, någon speciell dag som har bitit sig fast i minnet av någon anledning. Ibland träffar jag på andra hundbekanta så jag måste berätta om dig. Försöker att inte gråta varje gång, men det är svårt så oftast går jag vidare alldeles röd och svullen i ansiktet.

När jag kan undviker jag att möta andra hundmänniskor. Jag är rädd att bryta ihop och skrämma folk som jag gjorde på Ultuna när jag skulle hämta hem dig. Häromdagen kom jag att tänka på att det var min födelsedag. Märkligt. Jag kommer inte ihåg någonting av den dagen förutom de kanske två timmarna jag satt och grät besinningslöst utanför sjukhuset med askan av dig i famnen. Jo, att en välmenande vet.assistent kom ut och försökte trösta mig. Det var snällt, men jag var förbi hjälp vid det laget.

Funderade över hur man ser sig själv genom olika aktiviteter. Jag är "titel på företag" och "hundmänniska". Det var så trist när kontoret i Bålsta lades ner i våras tyckte jag. Samtidigt var jag glad för att jag fick vara med klimpen hela dagarna. Nu i efterhand är jag så tacksam för sommaren jag fick med Bhombis. Men jag går runt alldeles tom här hemma. För jävligt jobbigt. Försöker vara tacksam över de tecken vi fått och får från klimpen & prinsessan. Men sorgen är för djup och rå. Och jobbidentiteten känns inte alls viktig. Allt får ett annat perspektiv.

Förra helgen åkte vi till sist upp för att stänga stugan för vintern. Vi fasade båda för det. Stugan = Bhombis & Lydia, bus & gos och en massa "bara vara" med varann. Konstigt nog sov vi båda riktigt bra hela nätterna där. Det kanske var mental utmattning? Plockade ihop alla dina saker som jag hittade och tog med dem när vi åkte hem. Ännu fler påsar i hallen till ... Hundstallet?

Försöker tänka på dikten nedan som jag sände till min morbror när han sörjde sin Gizmo. Det var precis så det kändes när vi fattade beslutet att låta dig få somna in och slippa smärtorna vi inte kunde lindra längre. Älskar dig så min älskade klimp för all evighet.

Kramar och nosgos från din för-alltid-matte

You're giving me a special gift,
So sorrowfully endowed,
And through these last few cherished days,
Your courage makes me proud.

But really, love is knowing
When your best friend is in pain,
And understanding earthly acts
Will only be in vain.

So looking deep into your eyes,
Beyond, into your soul,
I see in you the magic, that will
Once more make me whole.

The strength that you possess,
Is why I look to you today,
To do this thing that must be done,
For it's the only way.

That strength is why I've followed you,
And chose you as my friend,
And why I've loved you all these years...
My partner 'til the end.

Please, understand just what this gift,
You're giving, means to me,
It gives me back the strength I've lost,
And all my dignity.

You take a stand on my behalf,
For that is what friends do.
And know that what you do is right,
For I believe it too.

So one last time, I breathe your scent,
And through your hand I feel,
The courage that's within you,
To now grant me this appeal.

Cut the leash that holds me here,
Dear friend, and let me run,
Once more a strong and steady dog,
My pain and struggle done.

And don't despair my passing,
For I won't be far away,
Forever here, within your heart,
And memory I'll stay.

I'll be there watching over you,
Your ever faithful friend,
And in your memories I'll run,
...a young dog once again.

In Memory of Asta, Feb. 1997
(c) Karen Clouston





  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.